In memorial of...

Tack för dessa tre år!

Att vakna till sanningen om en bättre värld, att en hel nation som man tidigare dömt ut lyckats ur sitt kollektiva hjärnsläpp - det är fan det största som har hänt. Solen skiner och jag ligger hemma sjuk men med vetskapen att inget kommer att bli som förut. Han har en hel värld och dess förväntningar på sina axlar. Hallelujah!

Jag känner honom.

Helt ärligt.

Glömde nästan, min stackars bil skrotades i helgen. Jag är lite ledsen.

Tänkte på slampighet häromdagen. Tänkte att jag inte var så slampig. Plötsligt kunde jag inte minnas namnet på ett ligg. Det gick en hel dag utan att jag kom på det, sedan idag, bam. Thomas. Nu känns allt bra igen.

Det finns såklart en anledning till att jag för en stund inte mindes hans namn. Det var värdelöst. Och det är inte som att man gör sig till för att ha dåligt sex. Tyvärr händer det ändå ibland och det jag gör då är att skjuta mig själv rejält i foten. Jag anstränger mig som fan för min egen skull, för att det ska vara åtminstone lite värt det. De direkta följderna av det är ju att killen i fråga tror att han har lyckats lägra ett vilddjur och att hon älskar det. Det gör hon inte, inte i närheten av så mycket som han gör utan hon snor hans mobil i efterhand och raderar sitt nummer på den för att slippa höra från honom igen. Men så är hon ju riktigt skillad på att hitta psykopater varpå han ringer efter några veckor, överlycklig för att äntligen hittat numret, hon berättar varför det "försvann" och han tror fortfarande, året senare, att hon kanske ändrat sig. Man kan ju alltid prova att ringa igen, en måndagkväll med lite för mycket Jim innanför västen, bara för att vara säker på att hon inte ångrar sig.

Ska flytta mina skriverier snart. De är inte säkra här.

Det här gör mig lite ledsen att vi inte gick ut igår. Hade ju hunnit med det jag gjorde igår ändå.

Det är som att alla känslor vi någonsin delat ligger som ett minfält mellan oss. Trots att jag kan röra vid dig är vi mil isär. Det är inget svårt jag vill säga, det är inte särskilt komplicerat eller ens viktigt - bär ingen vikt - eller avgörande. Men jag vill säga det. Rensa luften. Bryta vår tystnad. Du är så himla fin. Det är bara det. Jag har aldrig varit någon ballerina och risken att jag trampar fel är överhängande. För att vi maskerat våra ord så bra förut letar vi undermeningar. Eller jag gör det. Samtidigt som jag mind fuckar mig själv. Vill bara inte att det ska misstolkas. Jag gillar det här. Nu.

Hey now boy,
Where you've been?
Smashed up toy
Are you lost again?
Your circuits blown
Will you find your coordinates home?

Your batteries low
Did you crash again?
Robotboy, do you need a friend?
Hey little droid,
Is your head on wrong?

Hey little prince
You've lost control
Calendar boy are you growing old?
Your radar's jammed
Shut your lasers down while you can

Hush now boy,
Please give in
Robotboy, you've reached the end
Hey little boy,
Let your X-ray shine

Firas idag. Det är allt jag tänker säga om det. Nu blickar vi än mer framåt!

Fast jag tänker inte bli 40. De som är 40 är nog som mest olyckliga. Det är så jävla mycket otrohet bland dem. De är fega och missnöjda. Jag föraktar det verkligen. Visst, jag har lagt alla tre korten som kan ingå i ett triangeldrama, men det har alltid fått förutsedda konsekvenser. Man har varit stark genom svaga ögonblick. Valt riktning. Inte fortsatt gå bakom ryggen, då alla vet förutom just han. Jag såg upp till henne innan jag fick reda på det. Och han sen, som är hennes chef. Varför ska man dra in så många andra? Varför ska alla åskådare tvingas ljuga? Det är så fult, smutsigt och fegt.

Men har man bestämt sig för att inte bli 40 så gör man det ganska enkelt för sig, ingen idé att skaffa barn eller tänka långsiktigt utan bara bränna ljuset från bägge ändarna och vara vaken hela tiden. Tror det kan bli en framgångssaga.

Maskeraden i onsdags var underbar. Jag, Annika och Daniel var boxare. Michaela var Tomb Raider och Peter var Danny i Grease. Kissade nästan på mig när vi gjorde Niklas till Shejk/taxichaffis, blev plakat och speeddejtade på soap. Sov tre timmar i Nacka och stressade hem för att hämta lillebror inför Tom Tits. 650 pillanden på lika många experiment senare stupade jag i säng. Fredagen var halvdag på jobbet med korvgrillning och myspys, duschade där (fortfarande inget varmvatten) och åkte sedan till Michaela för 22årskalas med rulltårta, tipspromenad och hetsiga sällskapsspel. Ikväll blir vi hemma hos mig. God mat och Annika. Får nog ihop den här helgen också.

Har bott i en och samma tröja hela helgen. Som jag älskar den. I fredags fick jag skratta av mig hos Vera med Annika, igår fick jag mysa loss hemma hos Emlan. Idag har jag hängt med Susannes familj och gjort armband och promenerat med min lille hjälte.

Var så arg igår att jag gick ut och krattade löv i två timmar. När jag egentligen helst slösat samma mängd energi i sängen med E. Drömde om honom timmarna innan. Börjar ruttna rejält på att bo såhär. Till råga på allt så har vi just nu ingen värme och inget varmvatten hemma. Kollade tillochmed på hus just. Ska ta och träffa banken för att kolla lånelöfte. Eventuellt räcker det även till en liten 944. Jag behöver det.

Klär du dig för någon? Har du någon i tankarna när du väljer dagens presentation av dig själv? Jag har det. Och jag kommer att tänka på honom varje gång jag svänger av till min väg hemåt. Det finns ingen logik i det alls, vi låg lite förra sommaren och även den här, vi har ingenting gemensamt och det klickade väl aldrig riktigt. Han klär sig fint, absolut, men inte idealt. Jag tycker jättemycket om honom men vi känner inte varandra. Kanske är det bara för att han har en koppling till ett hus på min gata. Jag tänker i alla fall allt som oftast att han skulle gilla det. Även om vi bara ses några nätter om somrarna och aldrig när jag klampar runt i mina excentriska mössor och stövlar med lillen i släptåg på väg till jobbet. Han är fin och han applåderar min dagliga catwalk. Men bara i fantasin.

En sak som jag verkligen hatar med mig själv är att jag är så jävla feg. När jag går hem från Emelie, som bor ungefär vid Torpa, mobilen dör mitt i ett samtal och jag har ungefär en halv mil kvar till en buss som jag sedan missar med 30 sekunder, då ser jag en golfbil parkerad i skogen. Jag får igång den och konstaterar att jag skulle kunna ta mig hem i den. Men vågar inte sätta mig och köra iväg. Stänger av den och går till Ålstäket för att frysa istället. FEG.

Funderar en del på livet. Det är rätt bra. Imorgon ska jag presentera det första arbetet i min nya tjänst till min nya chef. Jag är lite nervös.

...är nästan lika bra som det ljumma sommarregnet.

And rain falls angry on the tin roof as we lie awake in my bed

Vågar man säga att det börjar vända nu? Vågar jag säga att jag mår bra? Är harmonisk?

Ny tjänst, ny lön, ny jobblur (iPhone), ny chef, skön bil i en vecka. Stackars Herkules har blivit av med kulorna medan jag hyllas av Big Boss, träffade Emelie igår, Eva och Annika2 snart och bara... För mig själv. För mig. Vad jag vill. Jag har städat och äntligen packat upp och hittat en massa saker som jag glömt att jag hade. Bland annat den här gamla godingen i min skivsamling;

Did you think that you could turn away from the love I gave?
Did I really hear you say its over?
Baby you've found another lady.
After everything I did for you,
Did you think you'd found the same in someone new?
There's only one me, and you cannot replace me,
So tell me who you run to,
When times are hard and you need a love to turn to,
Now you know how it feels when your heart's frayed.

Now think about me,
When you're lonely do you ever think about me?
Think about me,
Me only, do you ever think about me?
When you're feeling low, do you wanna call?
When you're on your own, does it hurt at all?
Do you ever think about me, do you think about me?

Heard that she found another guy,
Heard he made you cry,
And you can't believe how much she'd hurt you,
You thought she'd be true, poor you.
Now I hear that you want me back,
But you ain't really sure if I'll be down with that,
'Cause when you left me,
It didn't really matter that you left me, lonely.
Tell me, how does it feel, to be the one whos hurting?
Now you know how it feels when you're afraid.

Think about me,
When you're lonely do you ever think about me?
Think about me,
Me only, do you ever think about me?
When you're feeling low, do you wanna call?
When you're on your own, does it hurt at all?
Do you ever think about me, do you think about me?

When you're feeling low, do you wanna call me?
When you're on your own, are you feeling lonely?
When you're feeling low, do you wanna call me?
When you're on your own, are you feeling lonely?

Nu ska jag försöka göra mig snygg.

Detta fick mig att le ordentligt i torsdags. Nog för att jag var överbegåvad som barn men jag var aldrig med i någon dokumentär.



Hej Emma!

Vi har fått en förfrågan från en journalist som söker dig (tror jag).

Om du är intresserad kan du gärna kontakta henne eller mig – och är du inte intresserad får du gärna kontakta någon av oss och meddela detta också så att hon inte sitter och väntar på ett svar som aldrig kommer.

MVH
Fredrik

________________________________

-----Ursprungligt meddelande-----
Från: Karin Ström
Skickat: den 16 september 2008 04:35
Till: pressansvarig@mensa.se
Ämne: kontaktuppgifter för intervju

Hej!

Jag håller på och skriver en artikel för Bon Magazine om unga överbegåvade barn och undrar om ni kan hjälpa mig med kontaktuppgifter till en av era medlemmar?

Hon heter Emma Johansen och var med i en dokumentär från 2004 som sändes på TV4 och som hette "Svenska underbarns talanger". Jag läste i en artikel på nätet som publicerades vid tidpunkten för filmens sändning att hon då var er yngsta medlem.

Tacksam för all hjälp!

Vänliga hälsningar,

Karin Ström

Jag har haft en fruktansvärd smärta i magen sedan söndag kväll. Har trott att det kan ha varit allt ifrån blindtarmen till magsår. Värktabletter hjälper inte och natten mot onsdag eskalerade smärtan snabbt. Emma skulle få besöka det stora sjukhuset för första gången. Jag har aldrig varit sjuk tidigare, aldrig behövt sjukvård, är det så konstigt att man inte vet riktigt hur allt går till? Jag ringer sjukvårdsupplysningen som säger att jag måste in till akuten. Inte direkt i stånd att åka kommunalt då klockan närmar sig halv fem på morgonkvisten ringer jag 112 och förklarar situationen. Damen i bunkern säger att en ambulans är på väg.

Tio minuter senare medan jag ligger dubbelvikt på golvet knackar två sjukt stora gubbar i gula jackor på dörren. Jag reser mig upp och öppnar. "Vi är från ambulansen, är det du som behöver hjälp?" "Ja" "Varför det? Du kan ju gå?". Ena killen ber mig lägga mig ner och börjar undersöka mig, ställer lite frågor och klämmer lite. Den andra killen är sjukt nonchalant och kliver in och ur ytterdörren med händerna i fickorna medan han sjunger en truddelutt. Han kommer in lite då och då och slänger ur sig en fråga lite blasé, som, om han stått kvar på insidan istället för att ha släppt ut all vår värme (förövrigt inte det enda han släppte ut), hade fått reda på om han bara lyssnat på den andre killens frågor. De kommer tillslut fram till att jag är för frisk för ambulans och beslutar att jag ska åka taxi in, killen med händerna på min mage ber gaskillen att ringa en taxi. "Ellereeeeh, du kanske vill ringa själv?" APHJÄRNA JAG KAN KNAPPT ANDAS! Taxin kommer ganska direkt och jag lägger mig i baksätet och gråter hela vägen in. Jag betalar notan tio över fem och ligger med dropp i en bomullskaftan på en brits i korridoren utanför kirurgin tjugo minuter senare. Där får jag ligga i sju timmar utan sömn, med skrikande grannar, bedvid fulla slagskämpar som droppar blod överallt och fortfarande ingen aning om vad som är fel med mig eller varför jag är förberedd för operation.

Världens snyggaste doktor kliver snart innanför skynket till världens fulaste Emma som just sugit i sig en hel påse dropp och berättar att alla prover de tagit inte visat något mer än hur sjukt smärtsamt det är att se ut som ett durkslag, men att de gärna tar dem igen för att vara på den säkra sidan. Jag lyckas precis somna till när en kille med gingerivitis berättar att jag istället ska till gynakuten för undersökning, han skjutsar runt mig och efter ett besök på fel avdelning får jag kliva in till gynekologen (en kvinna, yes!). Hon ber mig "ta av dig om nederdelen" sedan får jag lägga mig med benen i luften i den charmiga stolen och hon börjar trycka överallt. "Gör det ont hääääär, nu då? NU DÅ???" Jag grät konstant. Det är nu känsliga ska sluta läsa. Hon tar fram en pryl som ser ut som en stavmixer med dildohuvud och säger "nu går jag in". Den är för ultraljudet, kall som fan och allt gör bara jävligt ont. "Din livmoder är ju jättefin i alla fall". Ny komplimang. "Jag hittar inte din äggtock det är för mycket tarmar i vägen", alltså, jag borde nog läsa på lite om anatomi men låter inte det jävligt suspekt? Precis när jag tror att hon ska ge upp och leave me hanging så säger hon glatt "Där är den!" Hon tar två snabba foton och konstaterar att jag har haft en cysta på höger äggstock och att den har brustit. Innehållet (blandad kompott) har sipprat ut i magen och ligger nu och fräter på bukhinnan, varför jag har trott att jag ska avlida i tre dygn. Tre voltaren i handen och ett pinsamt påklädande senare är jag på väg hem och har ingen aning om vart jag ska. Har i princip grinat och bivit runtskjutsad hela tiden och har ingen direkt känsla av var i byggnaden jag kan befinna mig. Kommer tillslut till huvudentrén där jag slänger i mig fast föda för första gången på några dagar och blir hämtad av Jasmin. Nu är jag hemma och har bara lite ont. Undrar hur stor den där jävla cystan var om den sprack i söndags och vätskan ännu inte tagits upp av kroppen. Skönt dock att veta vad det var, hade hoppats lite på magsår, det hade passat perfekt in i mitt constant pitty party men tydligen ger även detta sympati från andra. There you have it, mitt första sjukhusbesök, ett riktigt charmigt ett!

Ni måste se den här filmen!

Smakprov

(Tackar Lunarstorm för mina kunskaper i html)

Sista spiken i kistan i orden till henne den kvällen. Du skulle söka upp henne på hennes semester. Du skulle lämna mig i Sverige. Du skulle stanna där. Du trodde att hon skulle vilja det också.

Jag var ett spel för gallerierna och ut ifall att du behövde vandra helt ensam, berövad på skratt, så skulle jag finnas till hands för lite glans och romans, ge dig total uppmärksamhet, fylla ditt liv med substans.

En sekund med dig är ett överdrivet slöseri med liv.
Jag vill att din himmel ska befrias från både blått och solsken, att min önskan besannas och andra behandlar dig som oren.

Om jag bortser från det faktum att jag var sjuk i måndags så går jag imorgon in på min tionde arbetsdag i rad. Det kommer bli en elfte också, och har jag otur, även en tolfte. Jag är trött i varje milliliter av alla vätskor i kroppen. Helt tömd på energi. Idag stod jag och frös i tre och en halv timme för att några packade polismän skulle spela lite fotbollsgolf i regnet. Jag har fått nog av testostron nu, i början var det kul men nu får det fan räcka. Jag saknar mina tjejer. Korvfest på golfen i onsdags, Hammarbys A-lag på jobbet igår och så poliserna idag. Ville trots allt ut idag, men insåg snabbt att jag gör bäst i att stanna inne i den varma sängen.

De hade slagit vad också, de jävlarna, om hur gammal jag var. Han som vann, som var närmast, gissade på 26! Jag måste vara trasig. Slapp. Rynkig. Jag gillade dem till dess.

Tänk om jag hade haft Morgan Freeman som narrator till mitt liv. Då hade han sagt något på knarrig engelska om hur ens planer kan förändras fort. Nu ska jag till orten som jag bodde i i hela tre veckor, alltför nära mina demoner, men denna gång med en hjälte i famnen. Riding with protection.